Paradigmskifte på Sveriges föreningskanslier!

Något jag tydligt märker i mitt arbete som publikutvecklare vid mina kontakter med många av elitidrottsföreningarna i de stora lagsporterna, är att det pågår en form av professionaliseringstrend inom svensk idrott. Förutom avsaknaden av någon ansvarig för publikintäkter så har det slagit mig att det pågår ett paradigmskifte inom svensk elitidrott. De ekonomiska kraven har lett till att fler och fler idrotter är mer att likna vid event och mediaföretag än gamla tiders ideella föreningar. Detta har lett till att vi idag får in nya kraft, kompetens och målsättning och som oftast inte harmonierar med de gamla trotjänarna. Vi ser tre tydliga karaktärer som oftast har helt olika bakgrund, synsätt och fokus och där utmaningen blir/är att behålla hjärtat och engagemanget hos de gamla samtidigt som man är nödgad att anpassa sig efter tidens krav och inte minst digitala utveckling.

Karaktär 1, Eldsjälen, biljettansvarig och superadministratören

Nästan alla föreningar har en superadministratör som har full koll på både biljetter, medlemmar, personal, ideella och allt annat som är vitalt för att en förening ska fungera. Han eller hon kommer ofta från de ideella leden och har ett stort hjärta för klubben. Har med åren lärt sig datorer och IT för att de måste, men gillar det egentligen inte. Då det är bara de som kan biljettsystemet så har de ungefär samma makt som IT-chefer hade tidigare, det vill säga de kan ta sig makten att säga nej till säljdrivande idéer och förslag för att de tycker att det blir för jobbigt för dem, med hänvisning till arbetsbelastning eller att systembegränsningar.

Det är ofta en eldsjäl som arbetar så mycket som krävs utan att vilja ha mer betalt.

Det som kan saknas hos dessa personer är dock marknads- och säljfokus samt att alla som köper en biljett eller löser medlemskap är kunder till klubben. Fokus ligger på att inget ska bli fel, inte att jobba för ökad intäkt.

 

Karaktär 2, Ekonomen som har koll!

I de flesta klubbar är ordföranden eller klubbdirektören en hårt arbetande hel- eller deltidsideellt arbetande person. De är helt beroende av en ekonomichef som kan få ihop den ganska komplexa ekonomin som ska bokföras och rapporteras till styrelsen. Dessa personer är ytterst viktiga för att inte säga oumbärliga för alla föreningar. Då de flesta klubbar lägger mer fokus på investeringar för sportslig utveckling än på att få system som effektiviserar och hjälper organisationen, har dessa ekonomer oftast begränsat med tid. Detta leder till att de inte är så involverade i verksamheten och har därför ibland begränsad förståelse för nya idéer, krav och initiativ som kommer från sälj och marknad och kanske framför allt det merjobb som detta skapar.

 

Karaktär 3, Entreprenören/Idésprutan, sälj- och marknadschefen och eller evenemangsansvarig

Är en ny bekantskap hos många klubbar, han eller hon kommer från näringslivet och är van vid att kunden alltid har rätt och det är säljarens ansvar att ge service. De har varit klubben trogen som publik och har många gånger haft synpunkter på klubbens trötthet och brist på utveckling. Då de kommer in får de budgetansvar och har oftast en bra (bättre dialog) med styrelse och klubbdirektör än vad karaktär 1 och 2 har. Då styrelsen oftast består av gubbar från näringslivet som har samma bakgrund, social status och synsätt som Idésprutan får han en högre status i klubben än 1 och 2.

Det kan leda till att karaktär 1 och 2 ogillar idésprutan och i vissa fall direkt motarbetar de nya initiativ som kommer.

På senare år har det även dykt upp yngre hungriga killar och tjejer som är YH-utbildade Sportmarknadsförare från Caddie Sport&Business Helsingborg eller USA, som är fulla av iver och kanske inte ens har hjärtat i klubben men ny kunskap om sociala medier, digital marknadsföring och en utpräglad servicekänsla.

 

Av ovanstående förstår ni att det är att det finns en hel del slitningar och irritation ute bland Sveriges klubbar. Lägg där till att färre och färre vill arbeta ideellt att vissa som börjar jobba i en större klubb tror att det drivs som ett storföretag och hänvisar till arbetsbeskrivningar eller räknar timmar.

 

Det som är helt nytt för många föreningar är att de även börjat fokusera på att utveckla bearbetning, leverans och fokus mot publik och privatpersoner. Detta ställer också helt andra krav på hela organisationen och sanningen är att oavsett storlek eller omsättning på föreningen så är det små eller medelstora ”företag” och som sådana måste alla ställa upp och jobba tillsammans mot uppsatta mål, ekonomiska såväl som sportsliga och kvalitet på evenemang med mera.

 

Paradigmskiftet består alltså i att det dyker upp fler och fler personer med erfarenhet från evenemangs- och servicebranschen. Personer som inte accepterar att de har missnöjda kunder eller halvbra arrangemang och som sätter kunden och budgetmål i fokus. Detta är något som jag personligen uppskattar men det får inte ske på eldsjälarnas och superorganisatörernas bekostnad.

 

Laganda och teamwork!

Största utmaningen ligger helt klart för klubbdirektören eller den som har det personella ansvaret. Han eller hon måste kunna bygga lag och få alla att köpa den långsiktiga strategin och vad den innebär i merarbete. Men är det något idrottsrörelsen kan så är det att skapa team-känsla och få folk att offra sig för klubbmärket, så varför inte ta hjälp från de sportsliga ledarna?

De finns många stora företag som lägger åtskilliga tusen för att få den kompetensen …

Min bedömning är att det under de närmaste åren kommer ske en stor förändring på kanslierna, en föryngring och de kommer mer att likna kontoret hos en eventarrangör eller nöjesetablissemang. Förhoppningsvis i kombination med en förståelse för idrotten och klubbens traditioner

Janne Ednertz.